Jag säger att jag har kommit över dig, att jag inte bryr mig längre.
Men sanningen är att det hugger i hjärtat så fort jag hör ditt namn eller nån pratar om dig.
Du krossade mig verkligen. Svek mig när jag behövde dig som mest. Sa innan att du alltid skulle finnas där, men det var bara skitsnack, för vart är du nu?
Tänker på dig varje dag, sakta men säkert blir det mindre o mindre tankar som spenderas på dig. O jag är glad för det, för dig vill jag inte ha tillbaka trots att jag saknar dig så jävla mycket.
Jag är starkare än jag trodde och jag lever livet nu.
Men fan, inte är jag över dig för det.. Hur mycket jag än vill.. Jag undrar om jag någonsin kommer bli hel igen..
Håller på att bli för mycket igen.
Vet inte vad jag ska göra..
Jag har haft problem på olika sätt länge nu.. Och så fort jag börjar se en ljusning på något sätt, så händer någonting som får mig att falla tillbaka..
Jag gör saker som jag inte är stolt över, eller som jag egentligen inte vill göra.. men det får mig att må bra för stunden. Att vara glad och lycklig ett tag. Att känna mig omtyckt och nästan älskad ett tag..
Hela tiden känner jag mig hatad, och ivägen för dom jag träffar och umgås med. Jag känner mig som en börda för alla. Och jag blir dömd för allting jag säger och gör.. Och det gör ont i mig..
Och jag känner hur allt börjar rasa igen.. Allt börjar bli för mycket igen och kraven blir bara fler och fler.. Jag känner hur jag sakta men säkert börjar gå sönder igen, gå sönder som jag gjorde i höstas när allt blev för mycket..
Jag vet inte hur jag ska orka... och klara allt...
